Förskolebarn målar. Specialpedagog syns inte på bild

Specialpedagog – hur allt började

När jag filar på mitt CV på min webbsida är det inte alltid så lätt att veta vad som är intressant att läsa. Att ta upp det klassiska, dvs. anställningar och utbildning är ju ganska tråkigt tycker jag. Det står att jag har arbetat som specialpedagog sedan 1997 men ingen människa har ju en aning om vad jag egentligen har gjort under den tiden. Hur jag började och hur jag fortsatt. Ingen har ju heller nån aning om vad jag gjort vid sidan av mina studier och mitt arbete. Vad som har betydelse för det jag kan erbjuda som konsult i mitt företag Berger Utbildning & Handledning.

Lite av det jag har fördjupat mig i finns längst ner under rubriken CV. Dessa rubriker är ett axplock av utbildningar, workshops och föreläsningar jag hållt i. Det kan vara fördjupningsområden och specialiseringar. Ändå kommer det inte riktigt fram vad jag som specialpedagog sysslat med och sysslar med idag. Det tänker jag att jag får utveckla lite mer här och på de inlägg jag publicerar under Aktuellt.

Ville bli specialpedagog

Anledningen till att jag en gång valde att söka in till specialpedagogutbildningen var att jag ville vidare från där jag befann mig. Jag hade lite tankar på att läsa till sjuksköterska. Men det var tuffa tider med finanskris så jag vågade inte satsa på en helt ny utbildning. Jag hade ju hunnit bli trebarnsmamma. Jag var utbildad förskollärare men så många kunde det jobbet bättre än jag tyckte jag.

Vad jag dock märkte var att jag hade hand med de barn som andra tyckte var besvärliga och knepiga. De lockades av någon anledning till mig. Jag var ensam ansvarig förskollärare för en deltidsförskola med tio barn inom Pysslingen. Där var jag tvungen att uppfinna metoder som fungerade för alla tio. ADHD var inte en känd diagnos på den tiden. Aspergers syndrom (AS) stötte vi sällan på i den ordinarie förskolan, trodde vi.

Neuropsykiatri på nittiotalet

Visst stötte vi på barn med AS men i skolan och förskolan rådde bristande kunskap. Barnen fick sällan sin diagnos så tidigt som nu, det sas till och med att det inte gick att upptäcka AS hos förskolebarn. Den rådande synen var den att det mesta som yttrade sig udda eller avvikande hos barn orsakades av föräldrarna. Den psykodynamiska teorin hade ingen större konkurrens och många föräldrar bar på tunga bördor av skuldkänslor. För diagnoser som hade helt andra förklaringar.

Men jag minns dem, barnen som likt nypon kliade. Som gjorde förskollärare och barnskötare frustrerade. Barnen som inte visste hur man skulle leka. Barnen som bet och revs och tog saker från andra utan att fråga. Barnen som inte bara var vanliga barn utom som spred ett mysterium omkring sig. Jag fick skapa “väntstol”, “väntbänk”, “väntbord”, “väntlera”. Aktiviteter som mina Nyponbarn kunde syssla med medan jag slussade de resterande 8-9 barnen till hallen för påklädning.

Tillgänglig lärmiljö

De barn jag hade i min grupp var mellan tre och fem år. De gick i en deltidsförskola för att Stockholms stad hade en syskonregel som hindrade syskon från att vara på förskolan mer än 15 timmar i veckan när de hade småsyskon hemma.

Att lösa det här med en lärmiljö för alla, det som idag kallas tillgänglig lärmiljö, visade sig passa mig som handen i handsken. Jag har alltid drivits av utmaningar och älskat att hitta lösningar på det som inte går att lösa. Att ensam ta hand om 10 st 3-5-åringar fem dagar i veckan med ute-vistelse, inne-vistelse, samlingar och skapande verksamhet utan någon hjälp eller assistans och utan ens en egen mobiltelefon, visades sig vara precis min grej.

Jag förstod barnet som fladdrade här och där och överallt. Jag förstod flickan som aldrig sa ett ord på ett år men som sa en hel mening efter ett och halvt. Jag förstod pojken med de stora pupillerna som var utsatt för våld i hemmet, pojken med språkstörning och flickan som fick ångest om hon inte fick dominera leken.

Specialpedagog som pedagogisk rådgivare

När jag arbetade ensam och inte behövde förhålla mig till andra kollegor som var intresserade av helt andra saker blev arbetet verkligt intressant. Jag började förstå det där med att rättvisa inte handlar om att alla ska ha samma sak utan lika utifrån sina förutsättningar. Jag lärde mig att berätta för barn varför en fick något som inte den andre fick. När jag fick observera och skapa i nära samarbete med tio mycket speciella individer upplevde jag något jag aldrig tidigare upplevt i jobbsammanhang tidigare. Och jag insåg att jag ville vidare, in i denna värld fylld av mysterium.

Det kom en pedagogisk rådgivare till förskolan som var utbildad specialpedagog. Hon bekräftade mig i min uppfinningsrikedom och gav mig stöd och handledning. Specialpedagogik blev på allvar intressant. Det var ju det mina egna barns förskollärare sysslade med på den resursförskola barnen gick på. På resursförskolan hade de redan i början på nittiotalet förstått det där med integrering och inkludering. Kanske mer integrering än inkludering men ett steg på väg.

I en grupp om femton barn hade de tre barn “i behov av särskilt stöd”. Vi andra visste inte vilka det var och det gjorde oss föräldrar varse att det inte alltid syns på individer att de har en funktionsnedsättning. Begreppet neuropsykiatri var helt okänt för de flesta. Det här var 1989 och min son som började i förskolan var tre.

Jag bestämde mig för att utbilda mig till specialpedagog

Så jag ville utbilda mig. Men att komma in på specialpedagogutbildningen med inriktning Komplicerad inlärning – som var den inriktning som intresserade mig – var extremt svårt. I en klass var mer 95% kvoterade av arbetsgivare. En individ kom in på s.k. fri kvot. De flesta hade hög medelålder och hade arbetat många år. Jag var precis över trettio och hade provat på lite av varje. Så den vägen gick det inte att komma in.

Därför sökte jag till ett nystartat kandidat- och magisterprogrammet i specialpedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm. Jag kunde säkert läsa in samma kurser som övriga och samtidigt var jag intresserad av att forska. Jag hade ju hittat mitt område. Jag började min egensnickrade specialpedagogutbildning på halvtid hösten 1994. Den första terminen var nästan intressantast av alla. Är det inte så när man är ny på en utbildning och upplever en helt ny värld som öppnar sig?

Jag blev avbruten strax innan jag var klar

Varje vecka kom nya gästföreläsare till institutionen och föreläste om allt jag var intresserad av. Psykiatri, systemteori, sociologi, filosofi och så förstås fördjupning i mitt huvudämne specialpedagogik. Tyvärr blev jag avbruten under min D-uppsats. Jag hade läst mina metodkurser på avancerad nivå men så hände alltför mycket samtidigt i min familj och jag fick avbryta studierna och ta hand om mig själv och mina barn.

Jag blev ensamförsörjare och hade inte längre möjlighet att arbeta deltid som tidigare. Dock väntade nu en lång tid av nya utvecklingsmöjligheter som färdigutbildad specialpedagog men det får du läsa mer om i kommande inlägg.

Foto: Magdalena Berger