Alla har vi vårt bagage

“Alla har vi vårt bagage från barndomen. Och kanske handlar det om att lära sig hur man bäst bär det. Utan att få förslitningsskador eller ryggskott. Någonstans i världen har vi kanske också alla en plats. En prick på en karta där vi varit när vi var lyckliga. Eller i alla fall hade det bra”.

Bagage från barndomen

Så säger Marie Lundström om Ulf Starks nya bok Rymlingarna i Lundströms bokradio i P1. Ulf Stark dog sorgligt nog förra året men nu har hans sista bok kommit ut. Om Gottfrid som rymmer från sjukhuset. Jag gillar de ord hon inledde radioinslaget med. Att vi alla har ett bagage från barndomen. Frågan är bara hur vi tar hand om det. Kanske är det de personer som ger sken av att inte ha något bagage, som bär det tyngsta? Det vet vi ju aldrig.

Vi kan aldrig utgå från den putsade ytan. Idag är det lätt att vi dömer människor utifrån vad de visar upp i sociala medier. Men vad vet vi egentligen? Vad vet vi om människors sårskorpor som äntligen börjat läka? Ska vi dit och pilla sönder dem kanske det aldrig slutar blöda.

Alla människor har ett bagage

Människor bär på de mest häpnadsväckande historier. Jag vet knappt någon som inte döljer sjukdom, ett trauma, en sorg eller en rädsla. De som inte gör det är åtminstone få. Detsamma gäller kändisar och celebriteter. Vi undrar varför de är så perfekta. Men varför ska de bjuda oss på sina trauman? Varför ska de inte ha rätt att behålla sin integritet, sitt privata?

Några bjuder oss faktiskt på sin vardag. Få tv-program har så många tittarsiffror som när familjen Wahlgren visar att de bråkar. Men visste vi inte det? Eller när Bianca Ingrosso berättar om sin psykiska ohälsa. Fantastiskt starkt av henne. Vi borde dock använda vårt förnuft till att förstå att det är så utan att de ska behöva visa upp hela sitt privatliv.

Om att utnyttja andras olycka

Mina barn skriver om livet och försörjer sig delvis på ord och poesi. De har nått framgång genom att vara autentiska och ärliga. Jag är oerhört stolt över dem för det. Över deras förmåga att förbli chosefria och förmedla ärliga känslor. Men att vara ärlig mot sig själv och andra har ett pris.

Med konst är det dock som så att var och en har rätt till sin egen tolkning. Var och en kan skapa sin egen bild av orden. Så som vi gör när vi läser en bok eller ser ett konstverk. Bilden är så att säga unik och ingen kan ifrågasätta min egen inre bild. Så är det inte med mediapersonligheter.

En manipulativ journalist

En gång blev de fult pressade av en journalist som ville höra historien om deras mamma som nämndes i en textrad. Hur var det egentligen med hennes psykiska ohälsa? De berättade eftersom de är uppfostrade med att psykisk ohälsa inte är något fult och konstigt. Inte konstigare än somatisk ohälsa. De var stolta över sin mamma oavsett vad hon hade för bagage.

Men när det sattes på pränt i en tidningsintervju blev det sensation. Någon ville gotta sig i andras olycka. Tack och lov togs artikeln bort från nätversionen. Att någon vill utnyttja människors trauman, sjukdom och bagage till att sälja lösnummer, få programsiffror eller läsarantal i en blogg, kan vara en smutsig baksida av att vara personlig och ärlig.

Om att ta men inte vilja ge

Vi ska vara öppna. Vi ska bryta stigman. Men människor har också rätt till sitt privatliv. Vi behöver lära oss att offentliga personer spelar en roll och inte fördöma dem för att de visar upp en osann bild i sociala medier. Det är inte konstigare än att läsa Pippi Långstrump. Sina innersta tankar måste vi ha rätt att behålla för oss själva. Det är en balansgång.

Vi behöver prata öppet om psykisk ohälsa och trauman vi drabbas av, så som vi pratat om #metoo. Om tabubelagda ämnen som våld i nära relationer, självmordstankar, fobier och missbruk. Men vi behöver också vara rädda om oss själva. Vi som väljer att vara offentliga måste vara försiktiga. Vi ska inte bjuda på sensationer och snaskiga historier för att andra som själva tiger förväntar sig det eller glupskt ska konsumera dem i media och kanske t.o.m. fälla en hatisk kommentar.

Har inte alltid varit försiktig

Jag har inte alltid varit rädd om mina innersta tankar. Jag hade en personlig blogg som jag uppdaterade dagligen i flera år. Jag upplevde inte att jag fick så mycket tillbaka som jag gav. Ibland sinade läsarantalet och en dag ställde jag en öppen fråga till läsarna. Vad ville de läsa?

En läsare svarade att hen ville läsa om mina skilsmässor, min psykiska sjukdom och all möjlig olycka jag nämnt men inte skrivit om. Då förstod jag att jag var illa ute. Jag förstod då att jag skrev för att behaga. För att få andra att må bra och för att själv vara till lags. Det som enligt mitt livstema innebär att vilja bli älskad. En vanlig problematik som följer med dålig självkänsla och som många offentliga personer också lider av.

Ifrågasättande av ens val

Isabella Löwengrip intervjuades i Skavlan förra veckan. Hon berättade om att hon nådde framgång genom att spela rollen som Blondinbella. Många av oss minns Blondinbella, som var en förebild för många bloggare, influencers och kvinnliga entreprenörer. Idag är hon en framgångsrik affärskvinna. Men då var hon i själva verket ensam och mobbad. Hon delade med sig av sitt privatliv i Skavlan men ifrågasattes av Fredrik Skavlan som anklagade henne för att ljuga i sin blogg. Ett mycket märkligt och naivt agerande.

Isabella Löwengrip berättade om sin kommunikativa funktionsnedsättning. Om att hon alltid haft svårt med relationer och att förstå koder, och och att detta med att “ljuga ihop historier i bloggen” var en del av det. Jag begriper inte varför det ställs andra krav på unga affärskvinnor än vad det görs på affärsmän i kostym i övriga näringslivet.

Varför kvinnor och inte män

Varför ska just unga kvinnor och kvinnor överhuvudtaget, avslöja sitt privatliv i media, bara för att de visar sitt ansikte? Har inte kvinnliga influencers också rätt att använda sig av strategier och marknadsföring som vilken företagare som helst utan att ifrågasättas för metoderna och ställas till svars? Vi spelar alla roller. Ständigt. Så även bloggare och instagramprofiler. Och så även Fredrisk Skavlan. Vem ställer honom till svars?

 

Att dela med sig av sitt bagage

För att kunna skapa och bjuda på egna texter, egen musik eller vara personlig i en blogg krävs en medvetenhet. Vi som väljer att vara personliga behöver ständigt påminna oss om syftet med det vi gör. Vad vill jag uppnå? Varför vill jag att detta ska vara offentligt? Varför skriver jag inte bara detta i en dagbok?

Att ständigt bjuda på sig själv och behaga andra utan att få något tillbaka riskerar att i längden bli emotionellt dränerande. Därför har det mer och mer blivit att jag skriver på Instagram eftersom jag får mer interaktion där. Denna blogg som i regel har en mer professionell prägel kommer dock att leva vidare.

Äkta relationer

För mig personligen är det oerhört viktigt med äkta relationer. Relationer som innebär att vi kan vara sårbara med varandra. Jag vill ha ett samhälle där vi kan vara autentiska och ärliga. Där vi kan berätta om vårt bagage utan att det känns obekvämt och obehagligt och där vi möts av respekt. Jag bryr mig inte så mycket om den sida vi visar upp på sociala medier eller i kändisvärlden, som många andra gör. Jag vet att det är en mycket liten pusselbit av hela sanningen. Människor får visa upp vad de vill så länge de inte sprider hat.

Interaktion på sociala medier är bra men att som bloggare eller offentlig person råka ut för s.k. haters måste vara förfärligt. Jag har en bloggarkollega som oerhört modigt berättar om sin psykiska ohälsa i sociala medier. Nu har hon råkat ut för hatiska kommentarer av anonyma läsare. Det är förfärligt och svårt att begripa. Jag minns Shirley Clamp som talade om de “vänner” som varit försvunna under lång tid men som återvände när hon blev framgångsrik. Hon skrev låten Ett hus vid stranden (lyssna nedan).

Människor som vill åt ens kärna

Att människor vill åt ens innersta bagage och mosa sönder det eller använda det för egna syften, gör att människor till slut inte vill dela med sig. Det leder till att vi slutar prata om det som är viktigt. Vi som publik och konsumenter har också ett ansvar! Att det finns de som tycker sig ha rätt att få, men inte vilja ge, skapar en obalans. Jag känner igen mig i det här fast jag varken är kändis eller rik. Människor som vill ha hela handen när jag gett dem lillfingret.

Det finns många som hör av sig till mig och tycker att de känner mig väl. Kanske med en tanke om att “hon vet vad det innebär, hon förstår, henne kan jag prata med”. Som vill träffas, som längtar och är angelägna. Men ibland undrar jag vad de längtar efter och vem de längtar efter. Om vi ses handlar det ofta om behov. Men med den sjukdom och det bagage jag bär på måste jag vara oerhört försiktig. Jag har blivit alltmer kritisk och sållar. Det måste finnas en genuin ömsesidighet.

Vi kan inte alltid agera ambassadörer

Jag är en person som ger av mig själv i skrift och i samtal. Det tycker många om. Men jag behöver kunna lita på att människor har något att erbjuda tillbaka när jag behöver det. Som föreslår det som de vet att jag längtat efter. Som vill boosta mig när jag själv behöver det. Som kommer till sjukhuset när jag är inlagd, eller lagar ett mål mat när jag har ångest. De finns idag. De finns vid min sida och de är ovärderliga. Med dessa vänner finns ett givande och tagande.

Att leva med en kronisk psykiatrisk diagnos kan vara ett tungt bagage att bära. Vill en dessutom kunna jobba ställs stora krav på hur en lever och det ställs stora krav på omgivningen. Vi kan dessvärre inte alltid agera ambassadörer för en hel grupp människor som många faktiskt tycks tro. Jag har valt att sprida kunskap genom mitt bloggande och hoppas att på så vis kunna hjälpa någon direkt eller indirekt. Det innebär dock inte att jag kan hjälpa människor när de befinner sig i kris. De personer som enbart vill ha råd, stöd, coaching och bli lyssnade på… tja, de får helt enkelt söka sig vidare. Så krasst är det.

 

Bokskog. Text om bagage.

      

Klicka på boken för att läsa mer

>>Lundströms bokradio

>>Kontakt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: