Vi vuxna kan undvika det vi upplever som obehagligt

Det här inlägget skulle handla om psykisk ohälsa men kom att få en annan tvist, som så ofta när jag skriver. För vilka vuxna vill tänka på barns och ungdomars ohälsa när allt fungerar bra? När solen skiner och jag och min familj mår bra. När det fungerar på jobbet eller i skolan och vi kommit in i det där berömda flowet. Vem vill tänka på vad som kan inträffa. Vad som kanske händer men som jag inte ser? Vi matas ju ständigt med självhjälpsböckernas käcka fraser om att bara vi ser positivt på tillvaron så finns inga problem. “Se inte problemen, se möjligheterna” är ord som får fritt spelrum. Och kanske är det trots allt ganska bra att vi matas med detta och inte det motsatta. Att vi omger oss med positiva mantran istället för att svepa in oss i offerkoftor.

Men vi vuxna som arbetar med människor och i synnerhet barn och ungdomar behöver se bortom de coachande fraserna om det fria valet och att du kan bara du vill. Vi som arbetar med ungdomar vet att de vill men ofta inte kan. Möjligheterna finns inte alltid. Eller vet vi det? Är det så att kunskapen brister här? Att vi som arbetar med ungdomar tror att de kan bara de vill. Att det är fel på viljan? Att om de bara försökte lite mer skulle de gå bra i skolan? Bara de ryckte upp sig skulle de må bättre? Jag tror att många av oss vuxna tänker så, för jag stöter på denna typ av värderingar alldeles för ofta. Därför har jag bestämt mig för att börja sprida kunskap som motbevisar att det inte är så enkelt som många tror för ungdomar att rycka upp sig.

Psykisk ohälsa i skolan

Vi har alldeles för många ungdomar idag som lider av psykisk ohälsa p.g.a. diverse omständigheter. En av orsakerna till att ungdomar mår psykiskt dåligt är enligt Folkhälsomyndigheter deras skolresultat. När ungdomar inte lyckas i skolan mår de dåligt. Varför de inte lyckas i skolan beror framför allt på att vi inte har en skola för alla elever idag. Vi har en skola för en viss grupp av elever. En viss typ av elever. Den grupp som klarar att anpassa sig till skolan. Men eftersom det enligt lag är skolan som ska anpassa sig till eleverna och skolan på många håll brister i det, leder det till att elever kommer efter, förlorar tron på sig själva, känner stress och börjar utveckla stressymtom.

Att skolan brister i att anpassa sig till eleverna och deras verklighet och förmåga beror inte på eleven. Eleven är aldrig skuld till att skolan brister även om det många gånger kan kännas så för elever och uppfattas så av lärare. Det finns hundratals orsaker till att skolan brister men jag är inte så intresserad av just den biten. Det handlar om pengar, skolutveckling, politik och värdegrund. Eleven som individ är som sagt inte orsaken till att skolan inte anpassar sina metoder eller tar beslut om att erbjuda eleven alternativ och stödinsatser. Eleven kan dock befinna sig i en situation eller ha en funktionsvariation som försvårar inlärningen. Kanske inte för all framtid men just när ett specifikt kunskapskrav ska läras in. Just i den specifika miljön, med de specifika förutsättningarna. Det leder till att eleven undviker ett annat kunskapskrav och drar sig för att komma till skolan med risk för att bli serverad högar av uppgifter och prov.

Skola enligt 1800-talsmodell

Orsaker som försvårar förmågan att närvara på lektioner, gå i skolan och delta på lektioner på traditionellt vis enligt 1800-tals modell, kan vara många. Det kan bero på läs- och skrivsvårigheter, kunskapsluckor, funktionsvariationer som ADHD, Autismspektrumtillstånd, hörselnedsättningar, konstant huvudvärk, psykiska problem i familjen, missbruksproblem i familjen, död och sorg eller andra trauman, höga prestationskrav hemifrån som leder till panikångest. Det kan vara andra psykiatriska diagnoser som Dysmorfofobi, anorexi, tvångssyndrom, affektiva syndrom (bipolaritet, depression), generaliserat ångestsyndrom, självskadebeteenden osv. Mycket går in i varann. Allt som oftast handlar det enligt min erfarenhet om att eleven inte får rätt hjälp. Att eleven svarar JA när läraren frågar “förstår du?”. Eller NEJ när läraren frågar “behöver du hjälp?” för att eleven inte vågar visa sig “dum”.

Kanske för att eleven känt sig “dum” under hela skolgången. För detta med att en elev inte hänger med är något som ingen elev önskar skylta med. Inte nån. Skulle du som vuxen vilja skylta med att du inte hänger med när alla andra tycks göra det? På ett viktigt möte? Kanske gör du det en gång eller två men inte varje gång, varje dag, året om. Antingen väljer eleven att inte gå dit och ett undvikandebeteende är igång. Eller så kanske eleven med tiden har lärt sig strategier för att dölja sin “okunnighet” sin brist i att förstå vad läraren står där framme och pratar om. Eleven hänger inte med i den cementerade takt som alltid råder för att läraren ska hinna med allt. Eleven kanske då väljer att maskera sin “dumhet” genom att vara lite extra kaxig och “hård”. Eller tar fram mobiltelefonen eller datorn och börja surfa på Youtube. Ja det finns ju naturligtvis många olika sätt att undvika det som i längden blir obehagligt att utsätta sig för.

 

Foto av strandkant. Dekoration till inlägget Vi vuxna kan undvika allt

Som vuxna kan vi undvika allt obehagligt

Vi vuxna kan i regel undvika det vi tycker är obehagligt. Vi kanske inte gillar att stå och prata inför folk. Vi kanske inte tycker om att sitta på utbildning hela långa dagar. Många av oss tycker att det är jobbigt att träffa grannarna på årets städdagar i bostadsrättsföreningen. Eller kanske är det där med att träna bland det tråkigaste och jobbigaste vi vet. Många trivs inte på jobbet men hittar ändå något som är meningsfullt, men gör vi inte det kan vi byta arbete eller försöka få andra arbetsuppgifter. Gillar vi inte sjön undviker vi att åka båt. Är vi rädda för att flyga, flyger vi inte. Gillar vi inte saker undviker vi detta eller hittar strategier att slippa. Kanske ljuger vi till och med för att slippa städa i föreningen.

Många av våra ungdomar tvingas stå ut med sådant de inte gillar dagar och veckor i sträck. Och de kan sällan välja bort och har små möjligheter att påverka. Ändå betraktas de som lata. Några trivs såklart med allt i skolan. Med alla ämnen, alla lärare, klasskompisarna, rasterna, miljön och alla vuxna. De mår bra och har bra förutsättningar att klara kunskapskraven. Men hur många är de egentligen? Enligt min erfarenhet finns det åtskilliga skolor där denna grupp är en minoritet. Ändå låtsas vi vuxna i skolan som att det är tvärt om. Att den grupp som har otillräckliga förkunskaper, bristande språkkunskaper, bristande förutsättningar p.g.a. funktionsvariationer och ohälsa är en ytterst liten del. Då måste väl ändå nånting vara fel på skolan och inte tvärt om?

Skola som anpassar sig efter elever eller tvärt om

Förutom att skolan inte anpassar sig efter eleverna som är anledningen till att skolan finns, så har alltså många elever en hel historia de bär på. Många lärare har ett intresse att ta del av denna historia men har inte tiden. Elevhälsoteamet på skolan har inte tiden. De här historierna kan handla om så svåra saker att det ibland är svårt att förstå att de ens orkar ta sig till skolan. Ofta riktar vi fokus mot några få elever vilket lätt leder till att elevhälsoteam och mentorer drunknar i ett enda livsöde. Men skolan vimlar av livsöden. Alla skolor vimlar av livsöden, stora som små. Så många elever har lärt sig att hålla en fasad. Endast ett fåtal vågar skruva upp korken på ketchupflaskan. Det är inte meningen att de ska göra det i skolan. Det är inte vår uppgift att skruva upp ketchupkorkar men vi måste våga se och ta reda på vad som finns där inne i flaskan för att kunna ge rätt stöd.

Jag ska inte skriva så mycket mer denna gång. Du får läsa fler inlägg för jag vill sprida kunskap och erfarenhet på det här området. Få vuxna i skolan och förhoppningsvis en och annan politiker att reflektera kring att skolan trots alla stora förändringar på många sätt är densamma efter 50 år. Trots digitalisering och våra reformer som innebär att vi nu vill och önskar har en skola för alla elever. Men för att kunna arbeta inkluderande med alla elever, med elever med alla funktionsvariationer och modersmål och behålla den värdegrund vi vill ha i skolan måste förutsättningarna förändras. Det är många av oss som arbetar med elevhälsa helt eniga om. Och vi som arbetar med elevhälsa… ja det är ju alla som arbetar i skolan.

>>Läs inlägg om digitalisering

>>Läs mer om psykisk ohälsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: