Magdalena Berger föreläser och utbildar i vad ett paradigmskifte i skolan innebär

Paradigmskifte i skolan

Vi befinner oss enligt mig i ett paradigmskifte när det gäller skolans syn på elever med funktionsvariationer. Vi har två generationer lärare och två generationer elevhälsopersonal. Den nya generationen lärare och elevhälsopersonal har dock vuxit upp med en skola som tillhörde det gamla paradigmet. Andra har anammat den “nya skolan”. Som specialpedagog och konsult stöter jag på detta dagligen. Detta med att människor arbetar i två olika paradigm.

Så många är kvar i det gamla. Och många nyexade lärare och framför allt specialpedagoger kommer starka och rustade med de nya smarta lösningarna om en skola för alla. Vi som förstår vad “en skola för alla” och “tillgänglig lärmiljö” betyder vet att det är den bästa och smartaste vägen att gå för alla inblandade. Den mest energibesparande vägen som också leder till resultat. Men för dem som ännu inte har kunskap i vad det innebär blir det ytterligare en belastning, ett ok. Ännu ett måste som står på Att göra listan.

Förtroendeskapande arbete

Innan jag som specialpedagog ens kan påbörja arbetet med att få undervisande lärare att förstå poängen med att avlasta dem när det gäller att individanpassa måste jag ha deras förtroende. De senaste åren har det varit ungefär 20/80. Med många lärare har jag spenderat 80% av min arbetstid på att bygga upp förtroende och 20% på att samtala om lösningar, förändringar i förhållningssätt. Att vi inte ska anpassa undervisningen för några få utan skapa en lärmiljö som passar samtliga.Med andra är det vise versa.

Vi kan också se mitt arbete som en trappa med 10 trappsteg. Uppe på trappsteg 10 ser jag målet: att kollegiet ska veta hur och varför vi ska jobba utifrån tillgänglig lärmiljö-principen. På steg 1 har jag de primära kartläggningarna som måste göras vid varje terminstart. Föräldrar som hör av sig när deras barn börjar gymnasiet och önskar göra en överlämning. Jag behöver träffa ungdomen snabbt och kan sedan ofta lugna föräldern med att läget är under kontroll och att jag finns, att jag går in i klassen osv. Steg 2. är att förmedla informationen till lärarna. Steg 3. är att börja arbeta med lärarna om hur vi kan möta elevens/elevernas behov. Steg 4. är för mig att börja handleda i tillgänglig lärmiljö, att läraren kan göra en agenda för alla, skrivmallar för alla osv.

Upp till toppen på en gång

Där fastnar vi. Och tro mig, jag har prövat allt. Borde vi då gå den andra vägen och springa upp till steg 10 på en gång? Det anser många specialpedagoger och rektorer. Många skolor har en skolledning som förstår det här och leder personalen tillitsfullt och inkännande upp till steg 10. Jag har sett flera rektorer och de är skickliga. De visar ödmjukt att det är såhär vi ska arbeta.

Detta kan inte specialpedagogen göra. Specialpedagogen har inte det uppdraget. Specialpedagogen ska inte tala om för sina kollegor hur de ska arbeta. Specialpedagogen ska vara ett stöd för undervisande lärare i att skapa en tillgänglig lärmiljö men har ingen arbetsledande funktion. Det intrycket får ofta undervisande lärare av specialpedagogen och upplever att specialpedagogen är där för att läxa upp sina kollegor. Många lärare drar sig därför undan ett sådant samarbete.

Smart eller osmart

Kort sagt skulle man kunna säga att vi har ett stort gäng som jobbar “osmart” och så har vi några enstaka som ska förklara för de andra att de ska jobba smartare. Hur låter den? Dömt att misslyckas, eller hur? För att ett främjande och förebyggande elevhälsoarbete som innebär att vi från början skapar en lärmiljö som fungerar för alla kräver en plan. En plan som innebär att alla elever redan från skolstart har möjlighet att lyckas och inte halka efter – vilket vissa elever riskerar att göra redan efter ett par veckor om detta inte är tydliggjort.

För detta behövs vissa grundläggande saker enligt mig. Utan dessa komponenter kan jag säga på en gång att det “förebyggande och främjande arbete” som många rektorer så fint talar om inte kommer att fungera. Givetvis krävs mycket mer, men detta är ett minimum.

Vad krävs?

  1. Det behövs att rektorn som leder elevhälsoarbetet pekar ut en mycket tydlig och väl genomarbetad och förberedd riktning som har grund i en hållbar teori, dvs. inte enbart tomma fraser (läs floskler).
  2. Det behövs en tydlig plan. En detaljerad tidsplan och en detaljerad plan för exakt hur det ska gå till och vad elevhälsoarbetet ska ha för innehåll. Vilka som ska leda arbetet osv. Precis så som vi kräver att elever gör vid gymnasiearbete, uppsatsskrivning osv. men som vi dessvärre själva ofta brister i när det gäller vårt eget arbete. Planen behöver vara klar innan skolan startar i augusti.
  3. Det behövs kunskap i vad förebyggande och främjande elevhälsoarbete är. Om ingen på skolan har detta är det viktigt att skolan tar hjälp. Vad är tillgänglig lärmiljö? Vad innebär det att vi inte behöver individanpassa så som lärarna känner att de måste innan arbetet sätter igång? Lärarna måste vara övertygade om att de får något genom att sätta sig på tåget. De ska känna detta. Inte bara få detta sagt till sig.
  4. Vad som också är viktigt är att det finns en samsyn. Skolan är en stor arbetsplats och är därför uppdelad i olika system som har olika akademiskt språk, olika vardagsspråk, olika kompetens och olika personer som leder dem. Alla dessa system (ledningsgrupp, arbetslag, förstelärare, elevhälsoteam, resurspersoner, vaktmästare, IT-pedagoger osv.) behöver ha en samsyn. Alla ska ledas i samma elevhälsoarbete.
  5. Elevhälsoteamet behöver också vara eniga kring hur elevhälsoarbetet ska gå till. Många gånger har rektor och specialpedagog en pedagogisk dominans i elevhälsoteamet och kör på som om deras synsätt är det enda rätta. Studievägledare, skolsköterska och skolkurator förväntas bara hänga med och skolpsykolog och skolläkare kanske inte ens får delta. Vi behöver lära oss att använda kompetenserna rätt och stärka EHT som ett kompetensteam på skolan.

Mycket är redan sagt

Det finns mycket att säga om elevhälsoarbetet och mycket är redan sagt. Böcker florerar flitigt på de skolor jag varit på och så beslutar sig EHT för att det här året ska vi arbeta utifrån den här boken. Jag tycker det är bra men det riskerar att stanna där. Det riskerar också att stanna i EHT. Elevhälsoteamet tänker att nu ska vi arbeta förebyggande och främjande men har de ingen piska på sig, ingen “lärare”, ingen riktig ledare som leder arbetet så riskerar det förebyggande elevhälsoarbetet åter att bli bortprioriterat som så många gånger tidigare. Vi vuxna fungerar precis som våra elever. Har vi ingen som tar ett planerande ansvar blir det som en klass utan mentor eller lektion utan lärare. De akuta ärendena behöver tas om hand och snabbt är samtliga personer inne i det trygga, vanliga. Det vi känner till.

Jag tror på att ha en person utifrån. Det var delvis därför jag startade mitt företag. Jag tror på att ha en kunnig person utifrån som leder arbetet. Det kan vara en pedagog, en psykolog, en studievägledare eller kurator. Någon som är insatt i lagstiftning och hur vi kan bedriva elevhälsoarbete smartare. Jag arbetade så en gång i tiden. Vi hade en skolpsykolog som kom ibland och en skolläkare ibland. Båda med fokus på det förebyggande och främjande arbetet. De kom in som konsulter. Att någon på skolan ska leda blir ofta inte bra. Vi har för många olika fokus och det blir lätt inbördes strider som gör att vi tappar fokus. Eller så rusar vi fram för fort eller för långsamt.

Paradigmskifte

Jag behöver komma tillbaka till vad jag menar med paradigmskifte. Det jag upplever i skolan idag är alltså att många undervisande lärare befinner sig i gränslandet. De är precis där det är som mest kaotiskt. De håller på att lämna något gammalt som innebär att vi måste individanpassa. Men ska försöka övergå till något nytt, som de inte vet vad det är. Det gör att de arbetar utifrån båda principerna. Det trygga vana och de nya som de enligt mig inte alltid orkar ta reda på vad det är bra för. Lärare försöker så att säga individanpassa för varenda individ. Det är otroligt energikrävande och uttröttande och gör att de aldrig kommer till trappsteg 10 där de får den stora belöningen, vinsten av sitt slit.

Jag som sett den här förändringen, som arbetade i grundskolan när många elever med ADHD och AST gick i särskilda skolor, isolerade från sin moderskola, har sett den gradvisa förändringen. Först en förändring till små undervisningsgrupper (som jag själv ansvarat för i grundskolan). Därefter till integrering av individer i storklass med personlig assistent till att sedan arbeta inkluderande med alla individer, i en skola för alla. En skola och en lärmiljö där alla har samma kursplan, samma planering och samma undervisning vilket ofta inte var fallet när en elev hade assistent i klassrummet.

Paradigmskifte historik

Vi har dock insett att det inte fungerade helt och hållet och några skolor har gått tillbaka till de små undervisningsgrupperna. På gymnsiet ser det lite annorlunda ut. Där finns sällan några små undervisningsgrupper. I bästa fall har du en speciallärare som kan delta på lektioner eller undervisa en liten grupp. Skolan kanske arrangerar smågrupper i matematik eller svenska men alltför många skolor har någon typ av läxläsning när det är dags att gå hem. Då ADHD medicinen går ur kroppen och eleven ska till sin basketträning eller äntligen, äntligen är befriad att gå hem. Idag finns det i de större städerna några skolor som riktar sig till elever som inte kan och förmår att gå i ett vanligt gymnasium. De är dock få och ofta svårt att komma in.

Jag ska försöka runda av det här inlägget. Min mission är inte att förändra detta och skapa ett smidigare paradigmskifte. Det finns andra som tar över nu och gör det så mycket bättre. Jag vill bara berätta att jag arbetat som specialpedagog i över tjugo år och ser hur det här paradigmskiftet plågar många undervisande lärare som inte får tid att reflektera över vad det innebär. Som inte får någon ordentlig ledning i vart skolan är på väg, varför skolan ändrat riktning och att vi inte behöver stanna kvar i det gamla. Om du läser detta och tänker att “vi behöver någon som kommer utifrån och talar med oss om detta” blir jag oerhört tacksam om jag får möjlighet att göra det eftersom jag tror på en skola för alla elever. Annars var detta inlägg mest tänkt att få dig som lärare att förstå att jag som specialpedagog har all förståelse i världen för att det nya är tungt och kravskapande.

 

>>Paradigmskifte

>>Mer om mig

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: