Specialpedagogik & trender

Allt fler läser specialpedagogik idag. Bra tycker jag. När jag påbörjade min utbildning blev speciallärarna och specialpedagogerna kvoterade av sina arbetsgivare och konkurrensen var stenhård. Chansen att komma in på specialpedagogutbildningen på den fria kvoten var därför minimal. Det var få förunnat den möjligheten. Men behovet av att få in pedagoger som ville forska i specialpedagogik växte och det fungerade därför inte att enbart ta in specialpedagoger som var kvoterade och anställda av sina arbetsgivare. Något mer måste till.

Därför startade den specialpedagogiska institutionen som då låg i Liljeholmen ett kandidat- och magisterprogram i specialpedagogik. Det hade inte tidigare funnits. Enstaka kurser var inget nytt påfund men programmet som skulle locka studenter att forska efter sin examen var nytt. Masterprogrammet hade då inte påbörjats och det nya Bolognaprocessen hade ännu inte trätt i kraft. Det kom i och med högskolereformen 2007.

Samläste specialpedagogik

Jag såg hur som helst min chans och började studera tillsammans med den första kullen höstterminen 1994. Jag ville väldigt gärna bli specialpedagog och så länge jag inte kunde söka utbildningen kunde jag lika gärna läsa en magister i specialpedagogik. Jag hade kommit in på sjuksköterskeprogrammet men det var finanskris i Sverige och stor brist på pedagoger. Det var inte läge för ännu mer skulder. En utbildning som denna på halvtid var idealet för mig.

Den första terminen läste vi specialpedagogik tillsammans med de blivande specialpedagogerna. Jag var därefter noga med att ha god koll på vad de läste och kom att samläsa med dem vid flera tillfällen senare. Jag ville fortsätta att läsa en magister och jag ville forska men jag ville kunna arbeta som specialpedagog. År 1994 var jag 32 år. Jag hade mål och förhoppningar om framtiden men 1995 när jag pluggade som intensivast brakade helvetet löst på hemmaplan. Jag arbetade då på en BUP-avdelning kvällar och helger och drev en lekskoleverksamhet jag just startat upp i Pysslingens regi på förmiddagar.

En kandidat i specialpedagogik

Jag tog mig upp och kunde fortsätta mina studier. Äktenskapet gick dock inte att rädda och jag hade fullt upp med att hålla i hop mig själv och min familj. Jag skulle bli klar och jag skulle läsa min magister. Jag fick ge upp efter en kandidat för vintern 2002 brakade det igen. Riktigt ordentligt denna gång och mitt under pågående magisteruppsats som handlade om suicidpreventivt arbete fick jag lov att avbryta. Jag och mina barn flyttade och jag var tvungen att arbeta heltid. Jag valde att byta anställning.

Från att ha arbetat i en träningssärskola med elever med AST började jag nu arbeta i grundskolan. Att kunna studera färdigt var inte att tänka på. På den här tiden pratades det inte om legitimation. Så när jag började inse att jag inte skulle få min magister tog jag ut min kandidatexamen och arbetade vidare.

Specialpedagogik är i mångt och mycket sig likt

Många hammarslag skulle det bli och likt de där krabborna på Gröna Lund har jag rest mig gång på gång. Och varje gång jag reste mig var det bara för att åter få en hammare i skallen. Varje gång har väggarna skakat och min familj påverkats. Men jag har jobbat, jobbat och åter jobbat. Dessutom fortsatte jag studierna, dock inte så målinriktat som tidigare. En liten kurs här och en liten kurs där. Retorik, psykologi, en HR-utbildning och annat som är bra att ha. Jag gjorde en avstickare till rekryteringsbranschen men var snart tillbaka.

Tiderna förändras men specialpedagogik är i mångt och mycket detsamma. Samma värdegrund, samma systemteori, samma förhållningssätt sedan 1994 som i stort handlar om individens samspel med miljön. Forskarna byts ut. Teorierna byts ut men grundideerna känner jag igen sen 1994 och där har jag fast mark. Det går många trender i ämnet specialpedagogik. Ibland fokuserar skolor och pedagoger mer på individen och ibland mer på miljön. Ibland mer på genetiska faktorer, ibland mer på miljöfaktorer.

NPF-pedagoger

Allt fler använder titeln NPF-pedagog. NPF har blivit lite av ett av alla de områden inom specialpedagogik som pedagoger och föräldrar fördjupar sig inom. Detta leder till att trender skapas och många följer efter i en svans. Så är det inom de flesta vetenskaper. Bland psykologer och psykoterapeuter har det blivit en trend att arbeta med DBT. Många specialpedagoger och psykologer spcialiserar sig i TBA och EIBI. Vi pratar om TLM, ILTI och skapar till slut förkortningar av det mesta, vilket resulterar i att vi riskerar att exkludera grupper och individer i vår egen bransch.

Inom skolan finns det fortfarande pedagoger som inte vet vad NPF står för. Innan vi slänger oss med uttryck som salutogent förhållningssätt, explicit pedagogik osv. skulle jag önska att vi funderar lite över vår egen roll. Vill vi uppfostra våra kollegor? Eller vill vi vara ett stöd för dem? Vill vi inkludera undervisande lärare och mentorer i specialpedagogikens möjligheter och dela med oss av vår kompetens eller vill vi visa att vi kan och att vi kan lite mer än dem?

Risker med kategoriseringen

Jag märker att jag får hålla tillbaka. Det är inte roligt men nödvändigt. Att slänga sig med uttryck som kan få andra att känna sig utestängda kan lätt uppfattas som en härskarteknik. Ett sätt att utnyttja sin makt. Det ska vi enligt mig vara försiktiga med. Vi vill ju inte få människor att känna sig osäkra. Jag märker att det händer mig och då får jag backa.

Likaså får jag passa mig för att prata för mycket med rektorn. Det blir också ett orosmoment för kollegor som skapar ojämlikhet i relationen. Kanske har ni inte dessa problem i er vardag. Det kan dock vara bra att vara medveten om att osäkerhet kan uppstå, vilket kan leda till att de personer som behöver er kompetens drar sig undan och visar ovilja. Den typen av maktdemonstrationer sprids.

Att prata för mycket om NPF

Att prata för mycket om NPF i grundskola och gymnasiet kan enligt mig också vara vanskligt. Vi har ansvar för så många individer och så olika individer att vare sig dessa människor har samma diagnos eller inte är det enligt mig riskfyllt att fastna för mycket i benämningar. Det är givetvis bra ibland och kanske till och med ganska ofta. Vi bör dock vara medvetna om hur det uppfattas av dem som inte är insatta i NPF på ett djupare plan.

Min erfarenhet är att pedagoger kan få intrycket att två individer med ADHD har likartade behov av extra anpassningar. De kan också i sin iver att förstå tro att elever med diagnoser som ADHD eller autismspektrum förväntas ha likartade personligheter, likartat beteenden, en likartad uppfostran och likartade hemförhållanden. Kanske till och med likartade hälsoförhållanden när det kommer till exempelvis psykisk ohälsa. Vi riskerar att missa exempelvis elever som “bryter mot diagnosnormen” om vi inte har tillräckligt med kunskap. Och när det inte förhåller sig så kan det vara svårt att tala om NPF i sammanhanget.

Trenderna kommer och går som moln på himlen

Det finns alltid sådana här trender. Har i alla fall alltid funnit så länge jag arbetat som pedagog vilket är sedan 1982. För några år sen var det dyslexi. Alla lärare gick på läs- och skrivutbildningar och det fanns hundratals teorier kring vad barn skulle äta och hur vi skulle komma till rätta med sina läs- och skrivsvårigheter. Hur dyslexi påverkade perceptionen, motoriken och den traumatiska uppväxten personer ofta genomlidit. Jag vill inte förminska detta men om det hör jag ingenting alls idag.

Likaså betvivlar idag många på om dyskalkyli ens existerar, eller var det bara en trend? Vi hade DAMP-trenden. På 70- och 80-talet var det MBD-trenden. Aspergerdiagnosen och ADD som var en relativt ny diagnos när jag arbetade som speciallärare 2002 har försvunnit ur flera manualer och finns inte kvar. Den bipolära diagnosen har gått från fyra varianter och är åter tillbaka i två trots att många idag anser att även denna diagnos borde vara en spektrumdiagnos.

Risken finns att vi exkluderar

Det är spännande att spekulera kring hur det kommer att se ut om 10 år. Kommer lika många influencers prata om TLM och ILTI då? Trender kommer och går i alla branscher och jag och min läkarkompis som numera är överläkare och docent sitter och “skrockar” i våra gungstolar och ojar oss över alla trender som passerat sen vi började i yrket. Vi får skaka av oss lite mossa men jag tror nog att vi båda håller oss rättså a´jour med forskningen inom våra respektive områden.

Och likt det Siv Fischbein sa vid den allra första föreläsningen i augusti 1994 vid specialpedagogiska institutionen anser jag än idag att väldigt mycket i specialpedagogiken handlar om individens samspel med miljön. Att enbart arbeta med miljön är ineffektivt. Likaså att peka ut individer i behov av särskilt stöd som lärare anser är EHT:s ansvar. Eller när pedagoger i förskolan vill lägga allt ansvar på föräldrar för det som sker i lärmiljön. Pedagogerna är en del av lärmiljön, det är inte föräldrarna. Mycket finns att säga men som slutkläm vill jag förmedla “Lev som du lär!” Lyssna, inkludera och var tillgänglig för dina kollegor!

>>Kontakt 

>>Läs mer

 

Anteckningar från den första föreläsningen i specialpedagogik.
Den första föreläsningen i specialpedagogik. Det fanns inte internet och det fanns inga portabla datorer. Vi skrev för hand och delade upp sidorna i faktadel och reflektionsdel.
Anteckningar från masterprogrammet i specialpedagogik 1994
Jag gick på P-A Rydelius föreläsning 2015 igen när jag gick masterprogrammet i specialpedagogik, efter 21 år. Han talade om något som hette ADHD, hade aldrig hört talas om. Han sa att vi skulle få höra mycket om denna diagnos framöver.
Anteckningar specialpedagogik 1994.
Rolf Helldin är professor idag och fortfarande aktiv i utbildningssociologi så vitt jag vet.

Mina framtidsdrömmar

Allt det jag såg framför mig att jag ville jobba med har jag också arbetat med. Det har gått som en röd tråd genom hela min karriär. Jag har dock inte arbetat som bildterapeut men hann arbeta som bildpedagog med barn med AST i särskolan ett par år.

Jag har föreläst om demokrati och mänskliga rättigheter för bl.a. Feministiskt initativs lokalpolitiker, jag har deltagit i antimobbningsarbete. Jag har skrivit uppsats om hur man som pedagog hanterar sin antipati mot enskilda individer. Maktperspektivet och om barn som far illa är andra bitar som jag aldrig vill sluta arbeta med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: