Magdalena som funderar över relationellt och kategoriskt

Relationellt och kategoriskt

Jag har svårt att fokusera och det beror på massor av faktorer. Ingenting är svart eller vitt, eller hur? Det mesta är en del av en helhet. I mitt fall är det många faktorer som påverkar mig just nu. Om vi ska se mina koncentrationssvårigheter ur ett relationellt perspektiv, så får jag nog vara lite snäll mot mig själv och visa förståelse just nu. Vad är det där med relationellt perspektiv egentligen? Jag är alltså inte en person som har koncentrationssvårigheter konstant. Jag är en person som har svårt att koncentrera mig i dag. Detta beror på diverse omständigheter som jag inte har kartlagt.

Jag skrev ett inlägg tidigare som även det fokuserade lite på det relationella synsättet. Individens samspel med miljön. Jag skrev om alla trender som kommer och går. Att vi emellanåt har en tendens att enbart fokusera på individen. Individens inlärningssvårigheter, koncentrationssvårigheter eller diagnos. Det är ett s.k. kategoriskt synsätt. Dvs. att individen enligt detta synsätt oberoende av sin relation till miljön och omkringliggande faktorer är på ett visst sätt. Att svårigheterna finns där permanenta och relativt oförändrade. I andra perioder fokuserar vi på samspel.

Tappar lätt ett relationellt synsätt

Det är rätt skrämmande hur lätt vi tappar det relationella synsättet och faller in i det kategoriska. Särskilt när vi är pressade, har ont om tid, har höga krav på oss att prestera och kanske ska hantera en klass med 30 elever med många skilda behov. Även jag som kan det här faller lätt in i ett kategoriskt synsätt. Kanske då inte lika lätt som andra när det gäller elever. Däremot har jag inte alltid tålamodet att se lärare och deras situation ur ett relationellt perspektiv. Jag orkar inte alltid förstå varför undervisande lärare inte tar sig tid att försöka förstå en elev. Jag blir provocerad när en lärare inte vill anpassa undervisningen då jag anser att det är deras uppgift. Jag kategoriserar dessa lärare som ovilliga och motsträviga.

Jag har ägnat så många år av min yrkeskarriär åt detta och ibland kan det kännas det som om jag lika gärna gå och dra nåt gammalt över mig. Av den anledningen fastnar även jag ofta vid det kategoriska tänkandet. Jag har ju ingen aning om hur mina lärarkollegor tänker och fungerar. Om det har en bra eller dålig dag. Vad de har för erfarenheter, eventuella funktonsvariationer. Jag tycker i mina mest pressade stunder att det inte är min uppgift. Min uppgift är att se till att eleverna får stöd. Men för att de ska få sitt stöd måste jag förstå samspelet, miljön.

Relationellt om funktionsvariationer

I stället för att se varje individ i relation till sin sociala och fysiska miljö kategoriserar vi oss själva och andra i bokstäver och diagnoser. Vi generaliserar. Delar upp människor i kategorier. Detta är på många sätt nödvändigt för att kunna ge rätt behandling. I och med psykiatrins frekventa utredande och diagnostiserande de senaste åren har det blivit alltmer tydligt att resten av samhället också kategoriserar. Kanske blir vi tvungna att göra det för att inte bli uppslukade av kaos.

För bara femton år sen såg vi enligt mig mer till behov i skolan. Jag säger inte att det var bättre. Förmodligen kategoriserade vi ännu mer då. “Han är bråkig. Hon är snäll och hjälpsam. Det där är en stökig klass. Det där är en bra klass. Flickor är duktiga. Pojkar är stökiga. Han ser ut att vara kriminell. Hon är utåtagerande”.

Att kategorisera i diagnoser

Ofta när jag frågar elever i gymnasiet varför de önskade göra en utredning får jag ofta svaret: “Men annars får man ju ingen hjälp. Man måste ju ha en diagnos för att få hjälp?” Anledningen till att jag ställer den frågan är just den, att jag vill berätta att det är inte så skolan ser på elever. Det är i alla fall inte så vi ska se på elever tänker jag sen tyst för mig själv. “Vi ser till behoven och utgår från behoven när vi beslutar om hjälp och stöd” säger jag då till eleven. Ofta får jag den reaktion jag vill ha. Ett samarbete inleds och en förtroendefull relation påbörjas.

Egentligen kan jag känna att jag sitter där och ljuger. Och här får jag vara lite försiktig med att eventuellt sprida pessimism för kanske ser det helt annorlunda ut på de skolor ni arbetar på än de jag jobbat på. Min erfarenhet efter att ha arbetat på väldigt många skolor sedan 2002 är att vi fortfarande har svårt att utgå från behov. I särskolan hade alla barn diagnos. Där fanns en kunskap som jag inte stött på i grundskolan och gymnasiet. Jag tror det börjar förändras. Väldigt många lärare vill se elever ur ett relationellt perspektiv och förstå, och gör det i högsta grad men känner att de inte har kunskap och verktyg.

Funktionsvariationer

Enligt mig finns det faktorer som gör att vi inte har förutsättningar att ha ett förhållningssätt som innebär att vi bemöter elever utifrån att de är olika, med olika behov. Vi hinner inte ta reda på deras behov i gymnasiet förrän de riskerar F i en kurs. Vi hinner inte kartlägga och screena alla elever, och gör vi det missar vi att sätta in insatser tidigt. Eller så missar vi elever helt. Vi riskerar att hamna i en tankefälla där vi delar upp elever i “fungerande elever” och “icke fungerande elever”. Den här kategoriska uppdelningen med fungerande elever och funktionsnedsatta elever går helt emot vad vi säger och vill. Vad vi i övrigt strävar efter i skolan och i samhället.

Idag använder vi begrepp som funktionsvariationer. Bra tycker jag. Det är klart vi ska använda ord som får oss att reflektera över vårt förhållningssätt och på sikt förändrar det. Jag är skolad i att tänka relationellt, i ett systemteoretiskt perspektiv. Jag arbetar dagligen i ett skolsystem som är extremt uppdelat och kategoriskt. Att prata i relationella termer fungerar därför inte särskilt bra och vore lite av ett hyckleri. Vi kan prata om att vi arbetar relationellt. Men då menar vi ofta något helt annat. Då pratar vi om relationernas betydelse i skolan. Vikten av att bygga relationer för att uppnå förändring. Det är viktigt det med och en del av det relationella synsättet.

Listan över vårt kategoriserande

Vi kanske tycker att vi som lärare och mentorer arbetar relationellt med eleverna. Vi bygger relationer. Men hur pratar vi om elever och hur tillåter vi att andra att prata om elever? Hur förhåller vi oss till elever?

“Han mår dåligt”. “Hon är en hemmasittare”. “Den eleven kommer alltid för sent”. “Varför är eleven aldrig här?”. “Hon är så omotiverad”. “Han har sån attityd”. “Han försöker inte ens”. “Hon har bestämt sig för att inte jobba”. “Hon har varit med om hemska saker, det är synd om henne”. “Han är smart”. “Hon är lat”. 

“Han har nog ADHD”. “Hon har nog Aspergers”. “Han är manipulativ”. “Hon är inte intresserad av skolan”. “Han är bara intresserad av att vara med kompisar”. “Hon är uppkäftig”. “Hon är bra”. “Han är schyst” .”Han gör aldrig läxor” .”Hon är lågpresterande” .”Han är högpresterande”. Eller som jag fick till svar i dag när jag berättade för en mentor att jag skulle kartlägga vad hennes elev behöver, eleven som har ADD och dyslexi “Jaha, jaså, det enda jag vet är att han är en glad prick”.

Listan kan göras lång. Förlåt kära elever! Ni som läser det här!

Kategoriskt om lärare

Känner du igen de kategoriska formuleringarna om elever? Brukar du uttrycka dig såhär ibland? Kanske alltför ofta. Det gör vi alla. Vi ska inte klandra oss själva utan bara försöka att tänka lite mer nyanserat. Precis som här, tänka att elever hör. Att de läser. Ingen individ är ju det ena eller det andra, det vet vi ju. Inte vi själva, inte våra egna barn och ingen annan heller. Det är viktigt att vi hjälps åt och påminner varandra och oss själva om detta.

Lika lite som vi bör uttala oss om hur elever är,  bör vi uttala oss om hur lärare är, vilket också förekommer. Att barnen och ungdomarna kategoriserar är ju förståeligt och tyder på att elever har ett visst omoget tänkande. Det är betydligt lättare att “rätta” en elev än att “rätta” sina kollegor.

Föreställ dig att specialpedagogen eller kuratorn på skolan säger till eleverna

Du får ha lite överseende, den läraren är så lat”. “Ja den läraren är lågpresterande”. Eller, “han anpassar aldrig undervisningen”, “hon har tråkiga lektioner, “den läraren har attityd och du får försöka ha överseende med det” eller “den där läraren är bra och schyst”. “Den läraren vill inte jobba”. “Den mentorn är inte intresserad av skolan”. “Den läraren kommer alltid för sent till sina lektioner…han har nog ADHD”. “Den läraren är en glad prick”.

Ja du fattar. Det vore ju helt knäppt.

Prata om relationellt och kategoriskt på organisationsnivå

Att prata om relationellt och kategoriskt perspektiv när man arbetar med människor är viktigt. Det kan också vara bra att ha klart för sig att vi behöver börja hos oss själva innan vi börjar uppfostra våra kollegor. Att arbeta relationellt betyder ju också att vi som representerar EHT – som många gånger är de som initierar alla fina värdegrundsord – behöver arbeta med att realisera ett relationellt perspektiv vi också. Då menar jag kanske inte främst när det gäller eleverna för det gör nog de flesta i EHT väldigt bra redan. Nej, vi behöver ha ett relationellt perspektiv när det gäller organisationen. Det är lättare sagt än gjort.

Vi har enligt min erfarenhet väldigt lätt att fastna i olika system. Jag jobbar i mitt lilla elevhälsosystem. Lärarna har sitt lilla lärarsystem som består av arbetslaget och kollegiet. Så har vi ledningsgruppssystemet och elevsystemet. Hur ser bryggorna ut däremellan? Hur ser samspelet ut? Transparensen, samarbetet, förståelsen, språket, begreppen, värdegrunden och inte minst samsynen? Hamnar vi i skitsnack systemen emellan? Ser vi våra funktioner ur ett relationellt perspektiv eller hamnar vi i kategoriskt tänkande och kategoriska uttryck?

Lätt att fastna i nya begrepp

Många av oss är akademiker och har väldigt lätt till teori. Vi svävar bland våra eftersträvansvärda begrepp och snappar snabbt upp vad som är trendigt. Trots behärskningen av teoretiska begrepp, förståelsen för förklaringsmodellerna anser jag att vi lätt fastnar där och inte alltid lyckas omsätta dem i den praktiska verkligheten. Vi har kunskap i att inta ett meta-perspektiv. Vi är tränade i att tänka analytiskt, abstrakt och har lätt att förstå den verklighet vi befinner oss i ur ett teoretiskt perspektiv. Men enligt mig är det vanligt att vi inte ser vår egen roll i förhållande till denna verklighet. Vi reflekterar lätt över andra och intar någon typ av tunnelseende.

Varför vi gör det har det säkert skrivits hyllmeter om så det avhåller jag mig från att svara på. Enligt mig samlar vi på oss begrepp och påbörjar förändringsprocesser utifrån dessa. Ofta väldigt många samtidigt. Förändringsprocesser som chefer på arbetsplatsen, utomstående och vi själva initierar. Vad händer med oss i alla dessa processer? Utvecklas vi? Reflekterar vi över helheten? Hinner vi landa i praktiken? Reflekterar vi över systemet vi befinner oss i? Eller kör vi på i gamla fotspår och fortsätter att vara den vi alltid har varit, med samma synsätt, samma metod, förhållningssätt och personlighet, bara några nya ord att slänga oss med?

Föreläsning>>

Kontakt>>

SPSM>>

 

Människan är en berättelse av Clarence Crafoord. Enligt mig ett relationellt synsätt.
Clarence Crafoord har ett relationellt synsätt. Han beskriver människan i relation till bland annat sina upplevelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: