Lågaffektivt bemötande

Från den 20 oktober 2017.

Jag tänkte berätta lite om min ena skola där vi just nu arbetar med temat lågaffektivt bemötande. Det gör man lite varstans idag, ja kanske överallt. Men så var det inte för några år sen. Lågaffektivt bemötande har blivit ett riktigt modeord. Ett bra sådant enligt mig. Igår gjorde jag flera klassrumsbesök och så besökte EHT teamet ett av arbetslagen på skolan. Detta är en ny modell vi kör med nu, varje vecka. EHT – som består av 8 personer – besöker ett av de tre arbetslagen varje torsdag och vi arbetar kring ett tema. Just nu har vi alltså tema lågaffektivt bemötande – del 1. Nästa gång går vi in på del 2.

Del 1 innebär att vi till att börja med ska reflektera kring oss själva som människor. Som privatpersoner men också i vår yrkesprofession. Vilka affekter vi smittas av och i vilka situationer. Vad händer med oss själva i dessa lägen? För att kunna arbeta med lågaffektivt bemötande och bli medveten om vad det är, måste vi förstå hur våra egna affekter smittar andra. Och givetvis hur vi själva smittas av positiva och negativa affekter. Det är oerhört spännande och svårt. Särskilt när det gäller akademiker som ofta förstår tillvaron intellektuellt. Men affekter går inte alltid att intellektualisera, de bara kommer. De kommer när man minst anar det.

Lågaffektivt bemötande som tema

Skolkuratorn höll i en genomgång och därefter diskuterade vi i smågrupper i ca 30 min. Det är oerhört givande att “mixa” EHT och lärare i smågrupper på det här sättet. En del i vår nya satsning på främjande och förebyggande elevhälsoarbete. Vill du lära dig mer om lågaffektivt bemötande kan du läsa någon av alla de böcker som finns eller lyssna till “gurun” själv, Bo Hejlskov Elvén, på nätet.

En gång i tiden var jag oerhört begeistrad i Ross W Greene som är en av de första som förespråkade ett förhållningssätt som bygger på att vi förutser det som kommer att ske. Det är jag såklart idag också, men då var jag nyexad och boken Explosiva barn hade just kommit ut. Jag hade sån oerhört stor glädje av det han skrev. En gång fick jag se honom på kanal 5 när han arbetade med en brittisk familj som hade försökt allt med sin 12-åriga son. Sonen hade så svårt att kontrollera sina impulser och var så pass stark att föräldrarna befarade att han en dag skulle komma att skada någon allvarligt. Jag minns att de åkte till Boston för att träffa Dr Greene. Med hjälp av till synes små medel kunde han hjälpa familjen till ett helt nytt liv. Jag hade redan då bra koll på vem han var men hade inte fått träffa honom IRL.

Ross W Greene

Men så fick jag höra att han skulle komma till Stockholm. Jag tror det var i februari, mars 2009. Jag fick löfte om att gå på hans utbildning i Collaborative & Proactive Solutions (CPS) model. Den gavs i ABF huset i Stockholm och jag var helt salig. På den tiden arbetade jag i en resursklass i Danderyd med elever med autismspektrum. Där de idag arbetar med den s.k. Danderydsmodellen. Jag använde mig mycket av hans tankar om förhandling och att möta elever utifrån deras förutsättningar i stället för förutbestämda regler. Mötet med Ross W Greene kom att betyda mycket.

Nu är det betydligt många fler som anammat Ross W Greenes tankar. Många anlitar Bo Hejlskov Elvén som föreläsare. Det är oerhört glädjande. Att arbeta lågaffektivt är bra, men att bara lyssna på en föreläsning ger oftast inte särskilt många redskap på sikt. Det kan vara en kickstart, ge en AHA-upplevelse. Jag tror det viktiga arbetet sker i själva lärmiljön och där märker vi sällan själva när vi går i affekt. Det är inte lika tydligt när jag smittas av affekter, vilka som är mina och vilka som är den andres och det är lätt att bli arg utan någon egentlig anledning.

Lågaffektivt bemötande i klassrummet

Att bemöta lågaffektivt handlar inte om att du ska prata tyst och lågt som många tycks tro. Många vuxna kan vara oerhört affektiva trots sin låga röst. Många bär på passiv aggressivitet utan att veta om det. Sådant känner många barn. När jag handleder lärare börjar jag oftast med att observera. Jag ser vad som händer i relationerna i klassrummet. När vi sedan pratar efteråt händer det att en lärare berättar om en eller flera elever som triggar och provocerar.

“Jag vet inte vad jag ska göra” sa en lärare. “Jag går ut och kopierar när jag blir sådär riktigt arg”. Att gå ut och kopiera när man blir omotiverat arg är bra. Istället för att att oskyldiga ska drabbas av din ilska när du inte vet vad som händer är det bra att gå ut och andas. Men att gå ut och kopiera håller ju inte i längden och det löser heller inga problem. Inte heller är det särskilt professionellt.

Men man måste väl få vara arg

Men vi måste få vara arga och vi måste få reagera? Ja självklart måste vi få vara arga. När vi vet vad ilskan handlar om och den är befogad. Men när vi enbart är frustrerade och inte vet vad som händer med oss behöver vi hjälp med detta. Ensam är inte stark. Att hantera sina affekter är svårt. Att bli medveten om varför man reagerar som man gör är nödvändigt för att kunna nå ut till elever, skapa relation och förtroende.

När jag berättade för läraren att hen smittats av elevens brist på förmåga att reglera sina affekter trillade det ner en pollett. Läraren är mycket kompetent både som pedagog och i sitt ämne men affekter förblindar lätt. Men jag som inte är involverad kan förklara vad som händer. Jag ser och jag kan hjälpa pedagogen och ge de verktyg som pedagogen behöver för att inte fastna i barnets eller elevens affektnät. Jag tror allra mest på handledning i det här fallet och inte så mycket på att intellektualisera i en föreläsningssal.

Önskar du handledning eller utbildning?

>>Kontakt

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: