Resursfördelning gällande hur man prioriterar

Prioriterar du rätt?

Ska du ha den lilla eller stora menyn? En liten cheeseburgare eller Big Mac? Cola och pommes? Prioriterar du i jobbet? Prioriterar du rätt? Så att du inte blir utbränd? Frågan är vem som inte behöver prioritera i dagens effektivitetssamhälle. Jag tror inte dom existerar idag. Prioriteringar och effektivisering är nödvändiga. Ganska tråkiga men också bra. Det är ju bara dumt att lägga ner arbete på sånt som inte ger resultat, vilken bransch det än må vara. Isabella Löwengrip gjorde många försök innan hon lyckades, nu har hon skapat ett imperium eftersom hon lägger ner arbete, energi och pengar på rätt saker.

Samma sak inom reklam. Vi lägger ju inte ner pengar, arbete och noggrannhet på en dyr reklamfilm om vi inte har testat innan, att den kommer ha effekt. Onödigt arbete, eller hur? Man kör ju inte heller en gammal Löfbergs lila reklam för en ung generation lattedrickare. Allt måste ha effekt, det är liksom ingen mening annars. Vi gör marknadsundersökningar, intervjuer, provar oss fram och utvärderar. Vad funkar? Vilken målgrupp ska vi rikta oss till? Vilka tider på dygnet osv. Kanske är det inte det samhälle vi vill ha, men det är det samhälle vi lever i.

I skolans värld ett annat tänk

I skolans värld har vi inte så mycket av det där tänket och blir heller inte tränade i det. Tyvärr kan jag tycka med risk för att låta lite cyniskt affärsmässig. Snarare blir vi kanske lite obstinata när samhället går alltmer mot att effektiviseras. Vi är många som vill jobba i lugn och ro, som vi alltid har gjort och vi hävdar att skolan måste befrias från effektiviseringstänk. Jag håller med till viss del. Om effektivisering betyder att resurser ska skäras ned, då får det räcka nu. Men om vi pratar om att använda resurser effektivt, är jag för effektivisering. Gärna mer resurser men de ska användas smart.

Vi får riktlinjer och styrdokument. Vi får nya riktlinjer och styrdokument. Ändå kör vi på i gamla fotspår. “Kanske var jag t.o.m. sjuk den där dagen de gick igenom nya skollagen och varför ska jag behöva ägna mig åt den”, finns det nog vissa som tänker. Vi kör ofta på i våra egna spår, ofta utan tillräcklig ledning och stimulans. Eftersom vår chef är både personalchef, har budgetansvar, ansvar mot elever, ansvar mot vårdnadshavare, ansvar gällande lokaler och pedagogisk ledare och visionär och mest inte räcker till är vi vana att klara oss själva.

Hur prioriterar vi?

Vi får matriser och kursplaner och vi planerar och lägger ibland ner minutiös noggrannhet på att göra en god planering. När jag arbetade i grundskolan hade jag 35 arbetsplatsförlagda timmar i veckan. 16 av dessa hade jag lektioner, 19 var planeringstid inlussive 4 timmar möten. Det gjorde det behagligt att arbeta och det var få som brände ut sig.

Idag pressas lärarnas arbetstid mer och mer. En gymnasielärare kan ha upp till tio kurser på sin heltid. En annan kan ha sex olika kurser på en halvtid. När jag pratar med gymnasielärare finner jag ingen logik. En lärare har fem ettor i svenska 1. Visserligen samma kurs men en för läraren en ny kurs. Läraren ska bygga relation med ca 150 nya elever och bedöma i ämnet. Dessutom två andra kurser – på en deltid. Hur går detta ihop?

En annan lärare får nya kurser varje år och får aldrig möjlighet att “vila” och förvalta en planering. För mig är det obegripligt men det är också obegripligt att den som planerat det så inte leder lärarkollegiet i samverkan kring planering. Många lärare tvingas tigga sig till ett planeringsförslag av kollegor.

Prioriterar strategiskt

I dessa lägen måste man nog hur som helst prioritera. Har arbetsgivaren så att säga köpt en liten cheeseburgare får hen gott nöja sig med en liten cheeseburgare. Som anställd kan vi inte slå knut på oss själva för att erbjuda skolan pommes, Cola och all sköns tillbehör. Eller en burgare som är av så att säga lite högre kvalitet till priset av en liten sketen cheeseburgare.

Vi behöver träna oss i att sätta de gränser för oss själva. Gränser som inte arbetsgivaren själv gör alla gånger. För denne har ju ofta besparingskrav på sig och är oftast tacksam att inte behöva göra det. I synnerhet när det gäller små friskolor som gärna anställer deltidslärare och deltidsanställda inom elevhälsan. Det är ju som känt ofta så att lärare duktigt gör det de blir tillsagda att göra. Jag har nog inte varit med om en enda lärarstrejk sedan jag började i yrket för 33 år sedan.

Elevhälsan står inför andra dilemman

Inom elevhälsan har vi lite av samma dilemma. Vi har våra styrdokument och särskilt som specialpedagog vet vi att vi behöver hålla oss strikt till det juridiska och arbeta rättssäkert. Men vad gör vi när tiden inte räcker till? När vi både ska träffa elever, dokumentera och utreda? När vi ska samla in information, göra kartläggningar och skriva ÅP? Eller göra översikter för att alla elever på skolan som är i behov av och har laglig rätt till anpassningar får dessa. När vi enligt lag ska arbeta förebyggande och främjande, installera webbverktyg och samverka med lärare?

Vi ska samverka med resten av EHT, vi ska handleda lärare, utbilda lärare och träffa elever och vårdnadshavare. Vi ska delta i ett antal möten varje vecka och skriver långa och komplicerade ansökningshandlingar om tilläggsbelopp till kommunen. Allt detta kan krävas av oss på två och en halvdag i veckan? Hur prioriterar vi då? Hur säkerställer vi att det “lilla” vi hinner med är rätt prioriterat och görs med god kvalitet och hur kan vi garantera att det blir rätssäkert?

Utarbeta ett verktyg för prioriteringar

Vi kan välja att ställa oss upp och skrika att vi vägrar. Vi kan välja att sluta. Men många av oss är lojala och trivs och vill göra ett bra jobb. Jag anser att vi kan göra s.k. “snabbutredningar” (USS) som är både noggranna och effektiva om vi vet hur vi gör och vet att vi gör rätt. Det är inte så vi ska ha det men vill vi förändra skolan i grunden behöver vi påverka beslutsfattare.

Specialpedagogen ska inte ensam göra allt detta jag räknade upp ovan. Åtminstone inte om man är ensam på deltid. På båda mina arbetsplatser har jag haft en kontinuerlig dialogmed mina arbetsledare om hur vi ska prioritera. Båda två gillar den sortens samtal. Specialpedagogens roll behöver enligt mig och många förtydligas och utvecklas och jag kommer fortsätta att föra den diskussionen i bloggen.

Rationalisera bort oss själva

Till sist vill jag referera till ett samtal jag hade med den ordinarie specialpedagogen på en av skolorna härom dagen.  “Specialpedagogens viktigaste uppdrag är att rationalisera bort sig själv”. Det är klart att vi behöver finnas och vår kompetens är oerhört viktig. Men undervisande lärare tränas alltmer i att skapa inkluderande lärmiljöer och vår roll ska ju till största del vara konsultativ.

Hur prioriterar du i ditt jobb? Skulle du klara jobbet utan goda prioriteringar? Ber du om hjälp när du inte vet hur och vad du ska prioritera?

Bild: @bokstavspedagogen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: